Generellt om stötvåg
Stötvågsbehandling är en snabb, effektiv, välbeprövad och vetenskapligt dokumenterad behandlingsmetod. Sedan början av 90-talet används stötvåg för att behandla bland annat idrottsutövare inom idrottsmedicin eller mer generaliserat mot ortopedi och långdragen eller kronisk smärta. Stötvågsbehandling utvecklades i början av 80-talet för att spränga njurstenar med minimal påverkan på omkringliggande organ och mjukvävnad. På grund av diverse biverkningar, som snarare visade sig vara positiva, insåg man att den även hade en önskvärd effekt på muskuloskeletala smärtsyndrom och ortopediska indikationer. Idag kan listan om vad stötvåg används till göras lång och det finns forskning inom såväl ortopedi, urologi, gynekologi, neurologi samt dermatologi. Huvudfokus för den här sidan kommer att ligga mot muskuloskeletala besvär.
När behandlingsmetoden var relativt ung var det främst inom idrottsmedicin och internationell toppidrott man kunde få stötvåg. Numera behandlas såväl motionärer och toppidrottsmän, samt människor med allmänna muskuloskeletala smärtsyndrom. International Society of Medical Shockwave Treatment (ISMST) har valt att kalla följande sex indikationer för "standardinikationer" eftersom diagnoserna är väl beprövade inom forskningen:
-
Plantarfasciopati även kallat hälsporre
-
Achillestendinopati
-
Patellarsenetendinopati eller hopparknä
-
Trochanteralgi
-
Lateral epikondylopati eller tennisarmbåge
-
Tendinitis Calcarea eller kalkaxel
Vetenskaplig förklaringsmodell
Man kan säga att stötvåg förbättrar kroppens egna förmåga att läka. Tidigare trodde man att det skapades en microfrakturering i exempelvis ett senfäste vilket satte igång en akutiserad inflammation och därmed efterföljande läkning. Idag vet man att det inte genereras någon skada i vävnaden och således inte någon inflammation som följd. Det man däremot har sett är indikationer på är att en rad olika processer som är involverade i läkning och regererering av exempelvis sen- och muskelvävnad eller benvävnad triggas av stötvågen.
Genom en applikator skapas stötvågor som transporteras in i smärtområdet. Stötvågen delas oftast in i antingen fokuserad stötvåg eller radiell. Båda metoderna stimulerar vävnaden med hög energi. Med radiell stötvåg, som är den vanligaste metoden, når effekten relativt ytligt (ca 3-4cm) och med högst energi vid huden. Därefter sprids energin med en konisk form ner i vävnaden. Fokuserad stötvåg har en fokuspunkt där energin är som högst. Denna kan man justera efter behov och kan nå allt från ytliga strukturer ner till någon dryg decimeter.
Energin som stötvågen avger kan ge en denervering av icke-myeliniserade C nervfibrer som i sin tur resulterar i minskning av kronisk smärta. Man har även noterat en utarmning av substans P vilket ger en smärtlindrande effekt. Detta samtidigt som blodcirkulationen stimuleras. Det har vidare noterats en aktivering av stamceller (såsom osteoblaster), vilket framkallar läkning och ger en frisättning av tillväxtfaktorer. Nybildning av kärl i behandlingsområdet är troligtvis också en stor del av förklaringen till goda resultat.
